När vi i sommras vallade våra får och lamm upp mot Edsåshöjden, slogs jag av den fantastiska utsikten och de vackra gamla torp och hus som ligger där. Jag fantiserade om hur det ser ut där inne, bakom timmerväggar och munblåsta glasrutor.

 


img_3127-4

Foto och text av Karin Sundemo


 

Idag är jag och vår border collie valp Lou tillbaka utan får. Vi är på väg till Erika Enequist som bor i ett av dessa hus, och jag är förväntansfull av flera skäl. Huset byggdes så sent som 1994 men det är uppbyggt för att efterlikna det betydligt äldre huset som stod där innan. I stort sett byggdes huset med omtanke, men de delar som inreddes á la 90-tal lämnar idag en del i övrigt att önska. Så nu åker linoleummattor och tryckimpregnerade spånskivor ut för att lämna plats åt materialval som är allt annat än slit-och-släng, huset ska äntligen få en chans att bli den sekelskiftesbyggnad den var tänkt att efterlikna. I denna renovering har Erika låtit sig ta tid att hitta både de material och den hantverkskunskap som faktist var bättre förr.

Erika är ute i den vildvuxna trädgården när jag kommer. Runt hennes fötter skuttar Vift, en australian shepherd valp i samma ålder som Lou. Medan valparna leker på gräsmattan går Erika in i köket och tar ut en paj ur ugnen.

”Vill du ha en cappuccino?” Undrar hon. Jag tackar ja till en cappuccino med havremjölk och köket fylls av ljudet av kaffebönor som mals. Det är detta kök som är anledningen till att jag absolut ville komma hit.

 

 

 

Förra hösten svängde jag in hos Anders och Tore på Undersåkers Snickeri för att se om de hade några intressanta projekt på gång – och där var det: Ett ännu obehandlat kök i massivt trä. Ett fantastiskt hantverk som doftar furu och inte spånskiva eller plastfärg när du drar ut lådorna. Ett kök som blir vackrare ju mer det används, helt enkelt ett sånt kök som jag själv önskar att jag kommer ha en vacker dag. Jag knäppte några bilder men insåg att jag måste få se det monterat, så jag har förväntansfullt avvaktat fram tills nu.

 

”Jag satte upp hyllorna igår kväll.” berättar Erika. Hon förklarar att hon hade svårt att bestämma sig om hyllorna skulle vara vita eller obehandlade. Men eftersom golvet är i furu och köksbänken i ek blev hyllorna vita istället för att ta in ännu ett träslag.

”Vi letade jättelänge efter hus innan vi hittade detta, i nästan två år. Vi har letat i Norge, på höga kusten, i Duved, i Åre och långt bort mot Hensjön. Vi har kollat på Hållfjällets turiststation och till och med frågat om vi fick köpa Anjans fjällstation. Till sist kollade vi på en stuga som låg högst upp här på höjden som min särbo gillade, men den gillade inte jag. Det var lågt i tak och det låg ett hus precis nedanför så man fick inte vyn. Då sa jag: ”Där nere borde man bo”, och pekade precis där vi är nu. Vi trodde ju aldrig att något här skulle bli till salu, men det blev det. Nu har jag bott här i snart 1,5 år och min särbo kommer att bo här allt mer framöver.”

 

 

 

Det är inte bara köksskåpen som är speciella i det här huset. När Erika flyttade in låg linoleummattan från 1994 fortfarande i köket. Det var ett enkelt val för henne att byta ut den mot trä.

 

 

 

”Jag ville ha naturliga material så när jag började med golvet så forskade jag ganska mycket innan jag valde de här kilsågade plankorna i furu. Det är ju en teknik som har använts i flera hundra år. Man sågar hela trädstammar så plankorna är bredare i rotänden och smalare i toppänden, så varvar man topp mot rot. Plankorna kan vara upp till 6m långa och dessa är 4cm tjocka, så det här golvet kommer förhoppningsvis att hålla länge” säger Erika samtidigt som hon lägger upp paj på två assietter.

 

 

 

”Först ville jag ha golvet lite ljusare som det var innan vi hårdvaxade det, men nu tycker jag att det blev bra eftersom träets naturliga färg ger värme till rummet. Innan vi renoverade var allt vitt i köket, det var också kakel överallt. På lång sikt vill jag inte ha något kakel utan bara panel, men vi tar en bit i taget. Luckan i golvet går ner till en matkällare vilket var vanligt att man hade i husen här förr i tiden.” förklarar Erika.

 

 

 

Kaffet är klart och vi går ut till trädgården och sätter oss i solen medan valparna springer runt våra fötter. Jag ber Erika berätta lite mer om materialvalen.

 

 

 

 

”Jag vill ha naturliga material så det blev som sagt det här vackra furugolvet. När jag sedan skulle välja köksstommarna sa många till mig att jag borde ta en IKEA-stomme, att de är mycket billigare och nästan lika bra som de dyrare stommarna. Men jag ville ha trä och inte plocka in giftiga spånskivor i mitt kök. Jag fick tjata i tre månader innan snickeriet sa ja. Jag ville ju ha klart dem till julen när de hade som mest att göra, men de blev klara i tid och resultatet blev jättebra!

Jag önskar att fler frågade sitt lokala snickeri om prisförslag på köksstommar och luckor, det blir sällan dyrare än färdigtillverkade kök i massivt trä, den stora skillnaden är att du får ett platsbyggt kök som håller hur länge som helst.

 

 

 

Så tanken är ju naturliga material som kommer att hålla i, vad vet jag…hundra år kanske. Allt i furu är ju bara att slipa ner och behandla om eller måla om när man tröttnar på färgen. Köksskåpen och luckorna var så vackra när det var klara och obehandlade att jag nästan inte ville måla dem. När det kommer till färg ville jag ha en luktfri färg som är trevlig att måla med. Ofta använder jag någon färg från Jotun men till köket blev det en Beckers färg med motsvarande egenskaper denna gång.” säger Erika.

Nästa steg blir att bygga en vedlår bredvid vedspisen där både tändmaterial och hundmat kan få plats. ”Jag brukade ha veden liggande öppet men det fungerar inte när man har valp, han äter på allt” säger Erika och skrattar.

 

 

 

Trädgården får gärna vara ängslik, men några gamla buskar som har växt sig allt för vilda ska tas bort så att utsikten över Välliste inte skyms. Till huset hör också ett gammalt timrat häbre och en bagarstuga som Erika ser fram emot att göra i ordning, men hon har ingen brådska. Här kan renoveringen få ta tid, precis som materialen som används har tagit tid på sig. Trä som har vuxit under lång tid, som omsorgsfullt sågats, snickrats och behandlats till ett kök i en klassisk stil som även den har hållit i mer än hundra år. Det här är byggbranchens motsvarighet till slowfood, gott, rent och rättvist. Jag hoppas på mer av detta för framtiden, giftfri inredning som tåls att nöta på. Som kan älskas, slipas och målas om i otaliga kulörer av generationer framåt.