img_3127-4

Foto och text av Karin Sundemo


 

En riktigt bra och inspirerande kick-start på hösten för mig är Åre Sustanibility Summit, en årlig konferens som tillägnas hållbarhet. Temat i år var så grundläggande som att bo, äta och klä sig – ämnen som berör oss alla. Men bland alla inspirerande seminarier om framsteg inom klädindustrin, matproduktion och inredning lyste byggbranschen med sin frånvaro. I en tid när begrepp som slow-food och slow-fashion slår igenom är min känsla att vi fortfarande efterfrågar snabbt och billigt när det kommer till hur vi vill bygga. I det här reportaget har jag besökt Hanna och Johannes Wiklander, pionjärer inom att bygga på ett sätt som är gott både för naturen och för människor. De inspirerar till att låta bygget ta lite längre tid, men bli väldigt mycket bättre. Detta är slow-homeing när det är som bäst.

 

 

Historien bakom det här bygget börjar med något så otippat som ekologiska bananer. Varken Hanna eller Johannes växte upp i hem som var särskilt engagerade i miljöfrågor, men när Al Gores film En obekväm sanning visades på bio väckte det samma reaktion hos paret som hos många andra – ”Business as usual” är inte längre ett alternativ för framtiden.

”Men det var först efter en föreläsning med Alice Bah om bananer som jag förstod att jag kan göra skillnad genom de små valen jag gör varje dag. På den tiden var Alice generalsekreterare för rättvisemärkt och hon talade om vilken skillnad det gör bara vilka bananer vi väljer i matbutiken. Nyckeln för oss blev att börja i de lilla, att ändra de små men många vardags valen. Det gjorde att när vi många år senare skulle bygga vårat hus kändes helt naturligt att bygga såhär”, berättar Hanna.

 

 

Johannes, som numera jobbar på Hyttmo, har många års erfarenhet inom byggbranschen. Först som byggingenjör på Skanska och senare som snickare.  Han ville lära sig hantverket ordentligt och arbetade 4 år på sin pappas byggföretag innan han flyttade till Jämtland och drog igång sitt eget dröm-projekt tillsammans med sin fru Hanna och två vänner.

”Mycket hände under mina första år i byggbranschen. Säkerheten på byggen blev bättre, kraven på konstruktion och byggnation höjdes och hela energi-sparar vågen drog igång som ett svar på att samhället förändrades. Men det som inte har hänt än är fokus på de material som används. Hur de framställts, hur mycket energi har det tagit att framställa dem och vad som händer med dem när deras livslängd är över. Det man fokuserar på nu är själva huset när det står där, om det uppfyller kraven med energi osv. Så även om mycket blivit bättre så fanns det en hel del frustration som låg bakom det här bygget”, säger Johannes och skrattar.

 

 

Hanna och Johannes upplägg liknar ett kretslopp där mycket tanke har lagts på hur materialen utvinns ur jorden och hur de en dag ska återvända dit. För att lyckas med detta har de använt sig av enkla, lokalproducerade material som tagit lite energi att framställa så som trä, lera och hundraåriga tegelpannor till taket. Huset är isolerat med träfiber istället för mineralull, och invändigt är väggar, tak och golv målade i äggoljetempera.

 

 

”Det som blev över av leran, virket och alla färger är inget miljöfarligt avfall. Det är bara att slänga på komposten eller elda i pannan. Vi har haft väldigt lite restprodukter under tiden, och det mesta vi köpt är begagnat så det har inte varit några emballage”, säger Johannes

 

 

”De ledord vi hade när vi skulle bygga var giftfritt, återbruk, vackert och funktionellt. Därför blev både arkitekturen, färgerna och materialen viktiga”, berättar Hanna.

 

 

 

”Vi åkte runt och kollade på många jämtländska gårdar och fastnade för den enkla tidlösa arkitekturen på husen där pigor och drängar hade bott, de som stod bredvid huvudbyggnaden som ofta var mer utsmyckad. Den stora utmaningen var att bygga ett nytt hus som kändes som ett hem som varit älskat och bebott under generationer”, förklarar Hanna.

”När det kommer till färgsättningen är den röda tråden genom huset att det känns harmoniskt och hemtrevligt, inte bara vitt och fräscht. Jag har oftast ingen plan utan tar de färgerna jag tycker är vackra, ibland får någon favoritmöbel styra. Jag älskar färg även om dessa färger inte är skrikiga utan jordfärger”, säger Hanna samtidigt som hon visar färgkartor ur Milis Ivarssons bok Jordens färg.

 

 

”Huset värms upp av solfångare och en vedpanna. All luft som kommer in i huset går genom ett rör två meter under marken och på så sätt värms också den upp till några plusgrader även under vintern. På utluften är det också självdrag så vi använder inga pumpar eller fläktar”, förklarar Johannes.

 

 

Hanna frågar äldsta sonen Malte om han kommer ihåg när han och Johannes åkte för att hämta material till lerväggarna. Malte rynkar på näsan vid minnet av hur kobajset luktade som de hämtade tillsammans med halmen och sanden på en kravmärkt bondgård i Hallen. Kobajset, sanden och halmen blandades sedan med lera som Johannes hämtade vid ett gammalt tegelbruk i Brunflo.

 

 

”Blandningen får en väldigt bra funktion som puts på väggar och som golv, dels så lagrar den värme och dels hanterar den fukt bra. Därför har vi lerväggar i badrummen. Eftersom vi har självdrag är det bra med väggar som kan hantera fukten så att luften inne inte behöver sugas ut lika fort”, säger Johannes.

 

Familjens tips till andra som vill bygga hållbart är att låta bygget ta tid. Att köpa obehandlat virke gör att du får lägga tiden på att måla vilket annars görs på fabrik, och att hitta rätt dörrar och möbler när du handlar på aktioner, loppisar och blocket är mer tidskrävande än att åka på IKEA. Men det är också så oändligt mycket roligare tycker Hanna och Johannes.

 

 

”Jag tror det kan vara bra, speciellt i dagens samhälle, att saker får ta tid. Då hinner man tänka igenom vad man verkligen vill ha och det är lättare att undvika misstag”, säger Hanna.

 

”Drivkraften har inte varit att vi enbart vill ha ett bra ställe att bo. Vår förhoppning är ju att vi kan inspirera andra och visa på ett annat sätt att bygga och inreda än efter kortvariga trender och med överkonsumtion. Detta är något som berör alla, för alla behöver någonstans att bo. Så tanken med huset var att ge vidare det på något sätt, både genom att lära oss själva och inspirera andra,” förklarar Hanna

 

Jag tvivlar inte på att detta huset kommer att inspirera många. Jag hoppas att byggbranschen kommer både ikapp och förbi mat och klädindustrin när det kommer till hållbara och innovativa lösningar. Framförallt hoppas jag att vi som vill bygga nytt ska börja intressera oss och ställa frågor om material och byggteknik. Våra hem är där de flesta av oss spenderar största delen av våra pengar och av vår tid. Jag tycker de ledord Hanna och Johannes valde för sitt hem borde vara en minimum standard för alla: Att så långt som möjligt återanvänd och att få leva i en giftfri, vacker och funktionell hemmamiljö.